Cera

Dagarna passerar ganska obemärkt förbi. Ingen dag är olik den andra. Men ångesten vill gärna krypa sig tätt intill, inlinda mig i sin vardagsdepression. Att inte känna sig behövd, att inte behövas. Jag behövs inte någonstans, jag kan inte bidra med något nyttigt. Jag kan bara vara, vänta. Vara den snälla dottern, lillasystern, den glada vännen, exflickvännen som sårat. Trots allt detta är jag lycklig. Jag vet att dagen kommer att komma, då jag är tillfreds igen med tillvaron, snart. Jag längtar, det sitter som en klump i bröstet, kramar krampaktigt om mitt hjärta, får min hjärna ur balans. Jag saknar han.


Nu har min kära far kommit hem och jag ska hjälpa till med middagen, bara för att jag vill vara behövd, sysselsatt.