Cera

Verkligheten är verklig. Idag var det första dagen på mitt gamla jobb, känns som ett steg tillbaka i utvecklingen. Men ändå infinner sig en känsla av trygghet, när jag kliver in genom glasdörrarna som så många gånger förr och möts av leende, välbekanta ansikten, då är inte ett leende på mina läppar långt borta. Jag trivs där, jag har roligt med mina arbetskamrater.

Men det mesta ska vara så tryggt och försiktigt i vårat mellanmjölksland. Självklart att det är bekvämt med det välbekanta, det och dem man känner och platser som man så ofta besökt. Men det är inte riktigt det jag vill ha i mitt liv, inte just nu. Det blir så färglöst och tråkigt.

Då trots denna grådaskiga och trista vardag som vi lever i så är inte ljuset i slutet av tunneln så långt bort.
Louise har bokat sin Thailandsresa, Fanny och Ida tar en roadtrip till Värmland några dagar, min bror har precis kommit hem efter en vecka i Prag, jag själv planerar nyår i London med Madde och Annika.
Alla har vi vårat ställe, vårat ljus i tunneln när vardagen blir som allra trist, så orkar man kämpa vidare i den grå sörjan efter att fått hämta lite kraft, en andhämtning, en vilopaus. Kanske bara för en dag, men ändå ett ljus, som gör det lite lättare. Lite gladare.