Cera

En del personer,  som man inte trodde att man kunde leva utan, som man delade sin vardag och sina innersta tankar med, förlorar man kontakten med och livet fortsätter. Men när man återigen möts så är det som att tiden stått still och inget har förändrats. Den människan man kände utan och innan, som man kunde läsa som en öppen bok, som man värderade så högt. Trots alla år, så finns alla de känslorna fortfarande kvar.
Kanske inte på samma sätt som tidigare, men den samhörigheten man en gång kände gör sig påmind igen.

Andra personer, som man inte trodde att man kunde leva utan, som man delade sin vardag och sina innersta tankar med, förlorar man kontakten med och livet fortsätter.  Men när man återigen möts, så är det som att man är främlingar och inte har något gemensamt. Inga känslor som gör sig påminda. Varför?

För ibland har man spenderat år med en person, ibland 2 månader... Ibland en livstid. Så mycket energi man lagt ner på ett förhållandet, oavsett om det är vänskap eller kärlek det handlar om, för ingenting egentligen? Om man möts igen tio år senare, och man kan skratta, minnas tillbaka, skapa nya minnen, då var all energi värt det. Men om man inte ens kan se varandra i ögongen och hälsa, utan vänder bort blicken, var då all energi du gav förgäves?


You never really stop loving someone, you just learn to live without them.